Det händer nu. Inte nästa år, inte om tio år – nu.

Jag läste nyligen en artikel i Computer Sweden om hur humanoida robotar börjar ta plats i arbetslivet, och det fick mig att fundera. Vi har länge pratat om hur AI utmanar kunskapsarbetare, hur kodare, jurister och analytiker långsamt förvandlas till överbetalda korrekturläsare för maskiner som kan göra deras jobb bättre. Vi sa att det skulle dröja. Vi sa att AI kanske kunde hjälpa, men inte ersätta. Nu sitter vi här med GPT-modeller som skriver rapporter snabbare än någon människa orkar läsa dem och kod som genereras i realtid utan en enda stressad juniorutvecklare i sikte.

Men det är ju bara digitalt arbete, eller hur? Inget att hetsa upp sig över.

Tills AI fick en kropp. AGGGGGGGGG!

Vi brukade skratta åt robotarna. De snubblade. De såg ut som fulla hundar. De kunde inte ens gå uppför en trappa utan att ramla som Bambi på is. Men det var då. Nu har vi Teslas Optimus, en humanoid som kan bära lådor, sortera föremål och servera drycker på evenemang. Elon Musk säger att Optimus kommer att bli viktigare än Teslas självkörande bilar, och vi vet ju alla att han aldrig överdriver.

Och så har vi Figure och deras Helix – en robot med en AI-hjärna som förstår språk, ser sin omgivning och faktiskt kan använda sina händer. När Helix får i uppdrag att städa ett kök, gör den just det. Utan att sucka, utan att be om betalt.

Och det är inte bara i labben längre. Vi ser redan hur AI-drivna maskiner börjar ta plats i arbetslivet – och det går snabbt.

Det finns redan tydliga spår av hur AI och robotik förändrar arbetslivet. Automatisering tar över tunga och monotona uppgifter, och vi ser hur maskiner gradvis ersätter mänskligt arbete där det tidigare varit oumbärligt. Arbetsroller som en gång krävde fysisk närvaro och erfarenhet blir allt mer beroende av teknik, och utvecklingen går snabbt. Ingen bransch är helt opåverkad – från vård och service till industri och byggsektor.

Och så skolan.

Här tror jag faktiskt att lärarna kan andas ut. Inte för att skolan är tekniskt immun mot AI, utan för att jag tror att lärande är interaktion mellan människor. Visst kan vi ha AI-assistenter i klassrummen, digitala plattformar som anpassar undervisningen och automatiska rättningssystem. Men den där mänskliga dynamiken? Att någon ser dig, att någon förstår att du har en dålig dag, att någon kan hålla ihop ett klassrum med 30 elever som hellre vill TikTok än lyssna på matematik? Det är svårare att automatisera än vi tror.

Så vi kan säkert prata om AI-lärare i framtiden, men just nu är det nog ändå tryggast att lämna föräldramötena, de sköra tonårshjärtana och de pedagogiska konflikterna till riktiga människor. Låt robotarna ta hand om skitjobben – men att lära någon något på riktigt? Det kräver fortfarande en mänsklig närvaro.

Så vad händer om fem år?

Jo, då är det ingen som längre frågar om AI tar jobben. Frågan kommer att vara vad som finns kvar att ta. Självklart kommer offentlig sektor fortfarande vara fem år efter men även där kommer förändringen så småningom.

Så vad gör vi nu? Låtsas som ingenting? Klappa Optimus på huvudet och hoppas att han aldrig får tillgång till en fackförening? Eller inse att vi just nu, i realtid, ser början på den största omställningen av arbetsmarknaden sedan den industriella revolutionen?

WTF—The robots are coming. Och den här gången vill de ha ditt jobb. Eller?

You Rock!

/ Danny

OBS! Jag har använt AI för att putsa på språket. Men det visste du ju redan. I love it!